Magnus Ladulås gravöppningsblogg

Efter ett par veckors uppehåll genomför vi en kompletteringsgrävning. Det är Riksantikvarieämbetet som har begärt ytterligare information för att säkerställa att Magnus Ladulås tumba inte skadas om vi gräver oss in under den. Framför allt behöver vi ta reda på hur långt in under tumban som den nyupptäckta gravkammaren sträcker sig.

 

Det visar sig att gravkammaren totalt är 80 cm bred, vilket innebär att halva kammaren, alltså 40 cm sträcker sig in under Magnus Ladulås tumba. Eftersom tumban också vilar på gravkammarens gavelmurar känns konstruktionen stabil. Vi säkrar ändå upp tumban ytterligare genom att Leif lägger in en träbalk under tumbans långsida.

 

På kvällen den 18 mars är Maria, Lin och Solbritt inbjudna till en församlingsafton på Slottet där personal och Kungafamiljen får information om vad som händer i kyrkan. Det känns extra roligt att ha alldeles färsk information att ge om läget, för första gången utanför själva projektgruppen.

På morgonen har vi många nyckelpersoner inom projektet på besök i kyrkan. När vi sen kommer igång med grävningsarbetet gör vi snabbt en upptäckt som innebär ett genombrott; ett hörn åt sydöst. Detta betyder att vi ser en gavel och därmed ytterligare en detalj som tyder på att detta verkligen är ett gravrum.

 

Den öst-västgående muren är ju tidigare upptäckt, först 1915 av Martin Ohlsson och nu också undersökt i det här projektet. Men dagens upptäckta mur är tidigare helt okänd och vi är de första som kan undersöka den. Men längre än så här kommer vi inte nu. Vårt mål att ta oss ned till den medeltida golvnivån är uppfyllt. Vårt mål att också ha tillräckligt starka indicier på att detta är ett gravrum och därmed argument för fortsatt grävning är också uppfyllt. Nu återstår möten med berörda parter och ett arbete med ansökan till Länsstyrelsen.

 

Vi rundar av grävpasset med att rensa bort en del grus och sten för att göra det tydligt för projektets parter som kommer på fredag. Gropen är djup nu och Maria får huka långt ner för att få upp grusmassorna.

 

Daniel Kwiatkowski gör ett besök i kyrkan för att analysera möjligheterna till förstärkning av underredet till Magnus Ladulås gravtumba. Om vi får möjlighet att forska vidare innebär det att vi måste gräva en bit under gravtumban, kanske 30-40 cm. För att vara säkra på att den tunga tumban inte ruckas skissar Daniel på en förankringsanordning.

 

Christian från Svea-TV kommer och gör ett inslag om den nyupptäckta murdelen.

 

     

Grävningarna är klara så här långt. Sabine och Cecilie har sorterat fynden, Anja har fotograferat dem. Allt ligger i prydliga plastpåsar. Christian har filmat. Alla har fotograferat, Anja skriver dagbok. Återstoden av denna forskningsvecka är vigd åt förankringsmöten med projektets parter och att formulera ansökan.

 

Medan mörkret sänker sig över Riddarholmen börjar Maria, Lin och Solbritt jobba med formuleringarna till den.

 

 

Återstoden av denna forskningsvecka är vigd åt förankringsmöten med berörda parter och att formulera ansökan.

Svea-TV är här och gör intervjuer till kommande tv-visning och dokumentation.

 

Idag har vi förstärkning av doktorand Cecilie Hongslo Vala som särskilt studerar höftens geometri särskilt i förhållande till höftfraktur. Hon samlar in arkeologiska (skelett) och moderna (röntgenbilder) material för att studera utvecklingen av höftens geometri över 6000 år i Sverige. Hon vill se om det finns samband mellan geometri, benbrott och aktivitet. Studier har visat att personer som inte kan gå har en större övre lårbensvinkel (vinkel mellan lårbenskulan och skaftet) än personer som kan gå. Vi föds med en vinkel på ca 150 grader, men en normal vinkel hos en vuxen person ligger på ungefär 120-130 grader.

 

Vi har också Sabine Sten hos oss, som är professor i ostearkeologi vid Institutionen för arkeologi och antik historia Uppsala universitet Campus Gotland. Hon leder projektet Osteoporosis och osteoarthrithis, då och nu sedan 2009. Projektet handlar om medicinska undersökningar på arkeologiska skelettmaterial med inriktning på benskörhet (osteoporos) och ledförändringar (osteoartrit/artros).
- Vi har undersökt ungefär 400 individer från vikingatida/tidigmedeltida Kopparsvik på Gotland, medeltida Varnhem och Skara i Västergötland och Sigtuna i Uppland, berättar Sabine.
- I Riddarholmskyrkan har vi möjlighet att undersöka individerna medicinskt vid Karolinska universitetssjukhuset. När vi utför osteoporosmätning på individerna i Riddarholmskyrkan innebär det att vi studerar bendensiteten i skelettet.Genom att studera arkeologiska skelettmaterial kan vi få en uppfattning om hälsa hos tidigare befolkningar. I samarbete med läkare får vi också en djupare förståelse för hur individerna har mått och hur deras sjukdomar har begränsat deras dagliga liv.

 

Under dagen gräver vi oss ned ytterligare 30 cm. Den tegelmur vi letar efter dyker upp och blir allt tydigare under grävningens gång. Den uppvisar exakt det vi hoppats på och förväntat oss; en slät tegelmur som är murad från den sida vi nu gräver fram. Tesen om att den baksida som upptäcktes 2012 skulle vara en del av en central gravkammare tycks ha stärkts. 

 

 

     

 

Dagens fynd: bit av ett bröstben, liten bit av ett skallben, en spik, en svepningsnål,  en liten glaspärla, ett par mjölktänder med flera ben.  Dessutom en liten skärva av puts, sannolikt från taket i koret, med spår av bemålning, som innehåller en gnutta guld. Men det allra mest spännande: rester från en golvhäll i kalksten, kanske en gravhäll.  Man kan tydligt se att den är sliten efter mycket trampande. Detta kan vara en häll som funnits över den grav vi letar efter men det kan också vara vilken häll som helst som gått sönder och används som fyllnadsmaterial.

 

Maria blir också mycket förtjust när hon hittar en tegelsten, formtegel, med ett avtryck av en klöv! Innan teglet stelnat och bränts har det legat på tork på backen. Då har en get eller ett får sprungit över och lämnat ett märke av sin klöv. Medeltiden känns helt plötsligt mycket nära.

 

Under medeltiden hette Riddarholmen nämligen Kidaskär (kid är fornsvenska för killing) och ön användes som betesmarker. När fransicanerklostret och kyrkan byggdes (nuvarande Riddarholmskyrkan) fick ön namnet Gråmunkeholmen.

 

Muren är helt slät och visar att den är murad från denna sida. Detta betyder att det torde finnas eller ha funnits en liknande murad sida ca en meter norrut, dvs under Magnus Ladulås tumba. Dettaverkar således vara en centralt placerad grav som senare hamnat under och emellan de båda tumborna när de byggdes på 1570-talet. 

 

 

 

Dagen börjar med att vi sätter samman sållningsverktyget. Det finns placerat i tältet som sattes upp förra veckan för att skydda omgivningen från sand och damm. Leif Lindell från Stenkonservatorn har tillverkat en mycket effektiv ”arkeologgunga” som är en flyttbar platta som Maria kan huka på under grävprocessen utan att behöva knäa direkt i sandlagret.

 

Under dagen gräver vi bort ca 20 cm av det översta lagret. Plastbunkarna går skytteltrafik mellan Maria vid tumborna och Lin och Solbritt som står i tältet och sållar. Vi införskaffar vattensprutor och fläkt och kan på så vis få kontroll på grävdammet. Efter det översta skiktet blir sanden grövre och ett och annat fynd kommer i dagern.

 

Det som tas bort är fyllnadsmassor från 1570-talet då de båda gramtumborna byggdes. Man höjde då golvnivån ca en halvmeter. Fyllnadsmaterialet kan komma var som helst ifrån i kyrkan. En del småfynd görs från massorna, men det är svårt att veta i nuläget om fynden kommer från gravarna intill eller från någon annan plats.

 

Under eftermiddagens grävande framkommer murade tegelplattor intill Karl Knutssons grav. En spekulation är om det kan vara ovansidan på gravkammaren vi letar efter. 

 

Dagens fynd; Ett bryne, ryggkotor, en fingerled, en tand samt små bitar av fönsterglas och keramik. Det mest intressanta är en lårbenskula samt ett hälben och språngben som uppenbarligen hör samman. Lårbenskulan har inte vuxit fast på skaftet, det gör den först när individen är färdigvuxen. Man kan därför se att kulan suttit på en ung man, kanske i 20-årsåldern.

 

Framemot dagens slut avslöjar sig ett hålrum i mitten mellan tumborna.

 

Är det som vi tror och hoppas på är detta insidan i en central gravkammare.

 

-          Det som är intressant är att undersöka den medeltida muren som vi såg baksidan på när vi undersökte Karl Knutssons grav 2012. Muren vi upptäckte då skulle kunna vara en långsida på en central gravkammare, berättar Maria Vretemark.

 

 
Veckans uppgift är att studera muren från andra sidan (in- eller framsidan), gräva oss ned till nivån för det medeltida golvlagret och därefter bedöma om en fortsatt utgrävning ner till de orörda lagren kan ge de svar vi söker. För detta görs en ny ansökan hos Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet. 

 

 

  
Det mödosamma sållningsarbetet ger resultat; mjölktand, svepningsnål och en pärla. På bilden svepningsnålar samt Lin och Solbritt i tältet.

 

Från och med lördagen den 14 maj håller Riddarholmskyrkan öppet för allmänheten alla dagar 10-17 (t.o.m. 25 september). På fredagen städade vi undan våra sista saker och tog några sista bilder. Alla konservatorerna som arbetar med olika saker i kyrkan började också packa ihop.






I och med detta går vårt projekt in i en ny fas. Dels kommer de olika forskare som varit med och undersökt skeletten i graven och tagit olika prover från dem att jobba vidare med sina analyser, dels kommer en liten utställning i kyrkan att produceras av Slottets visningsavdelning och Stockholms medeltidsmuseum. Ett projekt av den här typen innehåller ju både forsknings- arbete och rapporter och publikt arbete som t. ex. utställningar, blogg, tv-program och böcker.

Framöver kommer olika delresultat från forskningsprocessen att presenteras här i bloggen men det kommer ju inte bli inlägg lika ofta som tidigare. På Medeltidsmuseets facebook-sida kommer vi att flagga för nya inlägg i bloggen: www.facebook.com/#!/pages/Stockholms-Medeltidsmuseum/154436471252769


Projektets närmaste framtid ser ut ungefär såhär:
- I slutet av maj kommer osteologerna från osteoporosprojektet (se inlägg 4 maj) och läkarna från Karolinska sjukhuset att ha ett gemensamt seminarium om resultaten från röntgen och osteoporosmätningen.

- Under sommaren 2011 kommer resultaten från C14- och isotopproverna. Genom C14-resultaten kan vi förhoppningsvis få reda på i vilken ordning skeletten i graven har lagts ner och under vilken tidsperiod graven har använts. Genom isotopanalysen får vi reda på vilken typ av kost de huvudsakligen har levt av och i vilket område de tillbringat de sista tio åren av sitt liv (se inlägg 15 april). Resultaten från dessa båda analyser kan hjälpa oss en bit på väg mot identifieringen av skeletten.

      
Osteoporosmätning och isotopanalys

- Under sommaren 2011 kommer det också att finnas en liten utställning i Riddarholmskyrkan om gravöppningen.

- Sammanställningen av resultaten från den osteologiska undersökningen pågår redan och en del grundfakta kommer att presenteras i mini-utställningen i kyrkan. En fullständig osteologisk rapport kan finnas tillgänglig till hösten 2011.

                 
Utställning i kyrkan och osteologiskt analysarbete

- Den 24 oktober 2011 kommer en dokumentär om gravöppningen producerad av Svea television att sändas i SVT:s Vetenskapens värld.

- Tidigast under senhösten 2011 kan de första DNA-resultaten komma (de fullständiga resultaten beräknas ta ca 2 år)

  
Film för TV och DNA-analys

- Under 2012 kommer en bok med artiklar som beskriver de olika delarna i projektet och de resultat som då finns tillgängliga.

Med detta inlägg ber jag också att få tacka för mig eftersom min tid i projektet nu går mot sitt slut. Fortsättningsvis kommer Lin Annerbäck sköta bloggen från Medeltidsmuseets sida tillsammans med Anja Praesto från Västarvet (som tidigare).

Tack!
/Frida

 

 

På tisdag förmiddag täpper Solveig och Julia slutgiltigt igen gravtumban genom att återställa den fog mellan tumban och locket som knackades bort i slutet på mars. Samtidigt rengör de och åtgärdar de lite slitage och småskador som uppstått under alla de år som kyrkan använts som gudstjänst- och museilokal. Bland annat lagar de kronan på helfigursporträttet på tumbans lock.

 
När de ändå är på plats i kyrkan har de fått några andra mindre uppdrag av slottsarkitekt Calle Althoff. Bland annat har terracotta-utsmyckningarna på sidorna av Karl Knutssons grav- monument en del saltutfällningar. Detta åtgärdas genom att cellstoff läggs över terracottaplattan. Denna blöts sedan med vanligt vatten som konservatorerna duttar dit med penslar. När cell- stoffet har torkat kan det lyftas bort som en hård "kaka" och tar förhoppningsvis med sig alla saltutfällningar. Annars får man göra om proceduren en gång till. Ren cellstoff som inte är uppblandat med andra material finns inte att få tag på i Sverige så den de använder är specialimporterad från Polen.

        
Solveig och Julia åtgärdar saltutfällningar på Karl Knutssons gravmonument

I och med att även konservatorerna har avslutat sitt arbete med återställandet av Magnus Ladulås gravmonument är den här fasen i projektet definitivt slut. Men nu vidtar nästa, inte lika intensiva, men nog så spännande fas - forskningsfasen. I nästa inlägg kommer det lite mer information om projektets (och den här bloggens) framtid.


  
Vila i frid Magnus, nu med lagad krona.

  
Hej så länge!
(i skyliften på bilden till höger står en annan konservator som kontrollerar putsen i kyrkans tak men det har ingenting med vårt projekt att göra)

På måndag morgon är Marcel, Solveig, Marie och Julia från Stenkonservatorn tillbaka i kyrkan. Under helgen hade locket till gravtumban legat förankrat i sin ställning och säkrat med kilar i framkanten. Nu är det dags att få domkrafterna på plats igen och lyfta locket en aning för att kunna ta bort rullarna för att sen åter sänka ner det.


Solveig, Daniel, Julia och Marcel i samspråk kring en kil. Fredagen den 6 maj

Vi från Medeltidsmuseet, som har kommit för att hämta lite bord och lampor från det provisoriska forskarrummet i sakristian, stannar och beundrar det välkoordinerade arbetet en stund. När det är dags att slutgiltigt sänka ner locket blir jag tillkallad för att sköta veven på domkraften i samma hörn som när vi lyfte locket (se inlägget 5 april: Locket lyfter). Vid närmare eftertanke är domkrafterna i de andra tre hörnen också bemannade med samma personer på samma platser som när vi lyfte. Anar jag en gnutta vidskeplighet här kanske?

    
Julia, Solveig och Marcel sätter domkrafterna på plats igen
(foto: Marie Klingspor)

Långsamt sänker vi locket under Marcel ledning och Maries vakande blick (och filmkamera). Om det beror på vidskepelsen eller inte, men locket sänker sig i alla fall som det ska och landar mjukt på sin plats. Tumban är försluten. Efteråt berättar stenhuggaren Marcel att han har haft mardrömmar om att locket sprack. Det var det ingen av oss andra som hade oroat oss för. Vi har känt oss helt trygga med stenfolkets professionella arbete med marmortumban under hela arbetsperioden.


Guldbågarna i kyrkans tak sedda nerifrån graven - en vy som inte kommer att bli möjlig på ett tag nu.

Idag är sista dagen i kyrkan. Allting är iordningställt, sakristian är tömd och det är bara det sista skrinet som placeras i tumban samtidigt som Svea television filmar det hela. En enkel men finstämd ceremoni genomförs för att på så vis tacka för att vi 2000-talsmänniskor fått ta upp och undersöka de nio personerna från en annan tid.

 

Som förrättare av ceremonin har officianter från såväl Svenska kyrkan som den Katolska kyrkan bjudits in. Även landshövdingen i Stockholm är närvarande. En sångerska framför två medeltida stycken och det lyses gravfrid över graven. Stenkonservatorerna rullar sakta men säkert över det tunga locket över gravtumban. Det känns lite högtidligt och som om vi som är där delar ett historiskt ögonblick.

 

Nu är graven stängd. Nästa vecka görs det sista murarbetet och kyrkan ska förberedas för att öppna för turistsäsongen.

 

Magnus Ladulås grav återförsluts med en enkel men finstämd ceremoni.

 (från vänster: domkyrkokaplan Kristina Ljunggren, sångerska Elisabeth Ljunggren Kurbany, domprost Åke Bonnier, överhovpredikant Lars-Göran Lönnermark, biskop Anders Arborelius, pastor Erland Ros)

 

Bilder från vänster: Lars-Göran Lönnermark vid gravtumban. Åke Bonnier och Per Unckel kikar ned i graven. Lars-Göran Lönnermark, Kristina Ljunggren, Åke Bonnier och Anders Arborelius samråder innan ceremonin. När stenhällen skjutits på inspekteras det hela av stenexperterna.

 

 

Förrättare vid återförslutningsceremonin: Domkyrkokaplan Kristina Ljunggren, Domprost Åke Bonnier, Per Unckel, Stockholms läns landshövding, Överhovpredikant Lars-Göran Lönnermark och Anders Arborelius, Biskop i Stockholms katolska stift.

 

Idag 5 maj tar vi adjö av Magnus och hans familjemedlemmar. Skelettdelarna är återplacerade i sina skrin och en andäktig atmosfär som infinner sig när locken läggs på för gott. Ja, i alla fall så långt vi kan avgöra i vår generation. Nu dröjer den ett okänt antal år innan kvarlevorna åter ser dagsljus. För så är det sannolikt. Om hundra, kanske femtio år har tekniken kommit så pass långt att man kan utläsa än mer av de medeltida benen och graven kanske öppnas igen. Vi har tagit och sparat material från varje skelett som vi idag bedömer ska räcka för framtida forskning utan att behöva öppna graven, men ingen kan veta vilka metoder som framtida forskare har tillgång till.

Vi är ett fåtal personer denna dag som tömmer sakristian på kopparskrinen och bär fram dem en och en till gravtumban. En märklig blandning av känslor infinner sig, vi är både tagna och uppsluppna på samma gång.  Mia klättrar ned i gravtumban och vi andra lyfter sakta och systematiskt fram varje skrin som placeras på samma sätt som de stått på tidigare. När alla är på plats lämnar vi graven, locket dras inte på förrän i morgon. Då är det en ceremoni planerad för att mera officiellt avsluta denna del av forskningsfasen.

 

Idag börjar Mia arbetet med att lägga tillbaka benen i sina respektive kopparkistor. Osteologernas arbete är slutfört och förberedelserna kan börja för att lägga ner skrinen i graven, rulla tillbaka locket och återställa gravtumban. Man kan inte låta bli att fundera på när - och om - de kommer upp i dagsljuset igen.


Mia lägger tillbaka kung Magnus i hans kopparskrin

Arbetet i sakristian har varit intensivt. Vartenda ben har noggrant studerats. Både de stora benen och kranierna och alla de mindre benen från den åttonde lådan har beskrivits och fotograferats. Måttangivelser, skador, spår av sjukdomar och andra avvikelser och egenheter har dokumenterats. Sabine Sten från Högskolan på Gotland har återigen gett Mia en hjälpande hand, även utöver själva benskörhetsprojektet som hon leder. De extra händerna och ögonen har tacksamt tagits emot. Alla, i och för sig välkomna, besök av olika experter har tagit sin beskärda del av den begränsade tid vi har haft på oss.


Fingrar, tår, kotor, revben...

En intressant iakttagelse är att en av de 60-åriga männen (han som är över 190 cm lång) har en speciell form på sitt lårben, en liten extra kant strax nedanför höftkulan. Lårbenet får detta speciella utseende om man har ridit extremt mycket under sitt liv. Den onaturliga vinkeln i höftleden, som uppstår när man sitter till häst, formar med tiden om själva höftkulan. Detta kallas ryttarfacett.


Den långe ryttaren

Sabine har detaljstuderat många av de mindre benen från den åttonde lådan. Hon berättar att de fingerben som kommer från de manliga skeletten i graven har extremt kraftiga muskelfästen. Även detta kan vara en följd av att de har tillbringat mycket tid till häst och använt sina händer till att tygla starka och livliga hästar.

Osteologernas arbete under de här veckorna kommer att resultera i en separat rapport längre fram.

Nästa vecka börjar förberedelserna för att återställa själva gravtumban. Under tiden väntar benen i sina kopparskrin på att i slutet av veckan återbegravas. Eftersom Mia ligger så bra till i tidplanen får hon nu tillfälle att titta igenom sin dokumentation medan det fortfarande går att lyfta locken om hon skulle komma på något som hon vill kontrollera ytterligare en gång.

Under veckan har vi tagit emot några utvalda grupper i kyrkan och presenterat projektet, berättat om analyserna och de preliminära resultaten. Det har i första hand varit personal från de berörda institutionerna, bland annat Slottets, Medeltidsmuseets och Stadsmuseets visnings- personal. Vi är måna om att de som i sommar kommar att möta publik på visningar i Riddarholmskyrkan och på olika stadsvandringar i Gamla stan ska vara väl förberedda på att svara på frågor om gravöppningen. Alla var mycket entusiastiska och ser fram emot sommarens guidningar. Riddarholmskyrkan är öppen för allmänheten 15 maj-25 september.
För visningstider se: www.royalcourt.se/kungligaslotten/riddarholmskyrkan/besoksinformation/oppettiderentreavgiftguidadvisning.4.39b99d1050f476a6480006299.html

Medeltidsmuseet kommer att ha stadsvandringar i Gamla stan och på Riddarholmen vid ett par tillfällen under sommaren.
Mer detaljerad information kommer längre fram, se www.medeltidsmuseet.stockholm.se


Foton från forskningsrummet i Riddarholmskyrkan; Cecilie Hongslo-Vala och Sabine Sten från Högskolan på Gotland, Anna Kjellström från Stockholms universitet och Maria Vretemark från Västergötlands museum.

Vad har Volvo gemensamt med Magnus Ladulås? Jo, båda är föremål för avancerad laserteknik. Den utrustning som används för att laserscanna kvarlevorna av Magnus och hans anhöriga är nämligen utvecklad utifrån CAD-tekniken som används inom fordonsindustrin. Hos biltillverkarna används tekniken för att konstruera nya bilar. Hos forskarna i den arkeologiska världen för att mäta kranier. Bland annat.

 

På plats i Riddarholmskyrkans tillförordnade forskarrum idag finns Sebastian Wärmländer. Han och hans fru har varit med och utvecklat CAD-tekniken och för tre år sedan tog de fram en prototyp för just arkeologiskt material. Tekniken testades och föll väl ut. Idag är Sebastian och hans team anlitade över hela världen för att mäta upp skelett eller arkeologiska föremål åt museer och laboratorier.

 

 

Men just idag är platsen som sagt Riddarholmskyrkan. Sakta snurrar skivan som kranium för kranium fixeras vid. Röda laserstrålar studsar mot ytan och sänder mätvärden in i datorn. På skärmen trollas bilden av kraniet fram.  De lagrade värdena kan sedan användas för analyser och efterkonstruktioner. Sebastian berättar att det är första gången som han har ett sådant här scanneruppdrag avsett i första hand för rekonstruktion. För så är det, de samlade värdena ska sedan hamna hos dockmakaren Oscar Nilsson som ska återskapa Magnus Ladulås utseende. Ja, ansiktena på alla sju personerna ska framställas, allt enligt kriminaltekniska metoder. Oscar har många historiska rekonstruktioner bakom sig – bland annat Birger jarl som du kan se på Medeltidsmuseet i Stockholm.

 

Vad gäller scanning som metod finns också röntgen. Nackdelen med röntgen är att det förstör DNA:t, fördelen gentemot laser är att det också får med insidan. Laser mäter ytvärden, men förstör ingenting på materialet som mäts. Den utrustning Sebastian använder är portabel, vilket är en viktig poäng i sammanhanget eftersom så lite som möjligt ska föras ut ur kyrkan av säkerhetsskäl.

 

.                                Kranierna mäts upp med laser av Sebastian Wärmländer.

 

Uppdraget är spännande och annorlunda. Vad som fängslar Sebastian - liksom oss andra - är de deformationer som återfinns på kvinnokranierna. De är lätt tillplattade vid hjässan och har, genom att de kanske lindats under lång tid, fått ett avlångt utseende. Ett tecken på ett historiskt skönhetsideal i de övre samhällsklasserna? Teorin är att detta är ett kulturmönster som kommer österifrån, importerat till Skandinavien genom ingiften och allianser. Framtida forskning får utvisa vad som är det mest sannolika. Sebastian har kolleger runt om i främst Europa som samlat information och kunskap från annat material och andra uppmätningar. När allt plussats samman får vi en förhoppningsvis klarare uppfattning om vad som utspelade sig vid Magnus Ladulås hov.

 

Det har varit intensiva och omtumlande dagar för alla inblandade. Det är nästan svårt att tro att det bara har gått en vecka sedan gravtumbans lock sköts undan och blottade gravkammaren med de åtta kopparskrinen. När vi nu förbereder oss för att ta lite påskledigt kan vi konstatera att allt har flutit på som planerat och att tidsplanen håller än så länge. Alla inblandade i och kring projektet har varit mycket engagerade och professionella och verkligen ansträngt sig för bästa möjliga resultat.
     
                                                     
                                                   
Mitt i allt ståhej har Maria Vretemark (eller Mia som hon också kallas) på något förunderligt sätt hunnit gå igenom benen och dokumentera vad hon sett. Under den här veckan har Ray och hon också fotodokumenterat kranierna och de stora benen från kopparskrinen. Ljusförhållandena är lite speciella inne i kyrkan så det krävdes lite kreativitet för att bilderna skulle bli bra.

Redan nu kan Mia dela med sig av en del av det hon har kunnat konstatera så här långt:

- I det åttonde skrinet, som innehöll det osorterade materialet från 1915-16, fanns ben från tre barn i olika åldrar. Graven innehöll alltså egentligen tio personer även om framför allt två av dem representerades av väldigt få ben. Från en 3-åring finns det bland annat en skuldra, lite tänder samt lårben och skenben. Från en 1,5-åring och en 6-åring finns bara ett fåtal ben vardera. De här barnen är inte omnämnda i några samtida historiska källor. Istället berättar benresterna om en tid då barnadödligheten var mycket hög, även i aristokratiska miljöer, och då barn som dog innan de nådde vuxen ålder mycket sällan lämnade några spår i samtidens källor. DNA-prover har tagits även från de här benen, så eventuellt kommer vi att få reda på längre fram var i familjen de hör hemma. 

                  
                                         Delar av innehållet i det åttonde skrinet

- En av männen i graven är riktigt lång, även med dagens mått mätt, ca 190 cm. Det är ovanligt med så långa personer under den här tiden men det förekommer. Denne långe man är det skelett som Martin Olsson vid gravöppningen 1915-16 menade kunde vara ex-kung Valdemars son Erik Valdemarsson. Det skelett som har antagits tillhöra kung Magnus själv visar att även detta har varit en lång man, ca 180 cm (den osteologiska analysen från Varnhem visade att brodern Erik var 178 cm lång medan Birger jarl var 175 cm).

- Precis som Fürst konstaterade var en av individerna i graven en yngre man. Man har antagit att detta skulle kunna vara Magnus Birgersson d.y. som halshöggs på Helgeandsholmen efter Nyköpings gästabud (läs mer här: http://www.ne.se/enkel/nyk%C3%B6pings-g%C3%A4stabud). Han skulle då ha varit ungefär 20 år gammal. Enligt Mia är benen från en man som är något äldre än så, men det behöver inte emotsäga att det är Magnus Birgersson d.y. Under medeltiden höll man inte så noga reda på människors födelseår. Dödsåret ansågs som viktigare. Den här unge mannen har ett mycket kraftigt skelett och mätningarna på Huddinge sjukhus visade också fantastiska bentäthetsvärden.

- De två kvinnorna, som har föreslagits vara drottning Helvig och parets dotter Rikissa, har mycket säreget formade huvuden, platta ovanpå och med långa bakhuvuden. Det är resultatet av att man lindade småflickors huvuden från att de var mycket små för att forma skallen till den form som tidens mode föreskrev. Detta bruk förekom i Nordtyskland, bl a i Holstein, som drottning Helvig kom ifrån. 

                                                                                              
Ett av de "normala" kranierna i graven och ett av de deformerade kvinnokranierna. 
                                            Foto: Henrik Nordin Svea-tv.

- På det något äldre av de kvinnliga skeletten, som har antagits vara drottning Helvig, kunde man se att hennes problem att röra sitt högra ben (se vidare i inlägget från 14-15 april) har gjort benen på den sidan mindre och spädare än på den vänstra sidan. Det andra kvinnliga skelettet, som kan vara Rikissa, är från en längre kvinna. Men även hon har varit en ganska späd person.

Detta är bara ett axplock av den information som osteologerna får fram bara genom att med blotta ögat undersöka skeletten. Det kommer mer framöver!

Det blev ett långt inlägg idag. Men nu kommer det å andra sidan att vara tyst i några dagar. Nu tar vi paus och återkommer efter påsk.

                                                
                                                        Påskstängt 

Docent Anders Götherström och hans kollega Evangelia Daskalaki från Institutionen för evolution, genomik och systematik vid Uppsala universitet besöker Magnus och hans familj och släktingar på plats i Riddarholmskyrkan för att ta prover från benen, genom vilka man kan kartlägga de gravlagda personernas DNA.

Det är ingen lätt sak att isolera och analysera historiskt DNA. Enligt Anders finns det mer DNA i vår utandningsluft än det finns i de här benen. Det gör att den bild av personernas DNA som skapas i datorn när proven analyseras säkert saknar större eller mindre delar. Hur bra våra DNA-prover från graven i Riddarholmskyrkan står sig i analysen kommer att visa sig längre fram. Förhoppningsvis kan de hjälpa oss att kartlägga släktbanden mellan personer som levt för 700 år sedan. Med lite tur kan de även ge oss information om sådant som ögon- och hårfärg.
 
                                            
Anders och Evangelia ser ut att vara nöjda med dagens skörd av DNA-prov


DNA-delen i det här projektet är på en och samma gång ett forskningsprojekt och ett metodutvecklingsprojekt. Kring analyserna samarbetar Rättsmedicinalverket, Avdelningen för rättsgenetik i Linköping och Avdelningen för evolutionsbiologi, Uppsala universitet (se ovan). Samtidigt som analyserna har en huvudroll i vår forskning kring Birger jarl, Magnus Ladulås och andra medlemmar av Bjälboätten, är det en metodutveckling som i framtiden kan kan bidra till lösningen av moderna rättsfall.

Målet är att kartlägga hela Magnus Ladulås DNA, så långt det är möjligt utifrån proverna. De övriga personernas DNA kommer sen att matchas mot hans, för att kartlägga eventuella släktband. Anders Götherström säger att egentligen är mängden information i dessa prover oändlig, så det gäller att bestämma sig för vilka frågor man vill ställa.

Å andra sidan; när proverna väl är tagna och bilden av personernas DNA finns lagrade i datorerna, kan man ställa nya frågor. Igen och igen och igen...

De ligger verkligen inte på latsidan i den iskalla kyrkan. De hinner knappt komma tillbaka från Huddinge sjukhus så kommer professor Kerstin Lidén från Stockholms universitet för att ta isotop-prover från skeletten.

Genom att analysera dessa prover kan man, via de spår av olika ämnen som lagrats i skelettet under människors levnad, få reda på om deras kost bestått av övervägande vegetabilisk eller animalisk föda. Dessutom kan man se om den animaliska födan har bestått mest av fisk eller kött och om det kött man ätit kommit i första hand från växtätare eller köttätare.

Man kan också genom isotopanalysen se i vilket geografiskt område personen har tillbringat de sista tio åren av sitt liv. Sammansättningen av grundämnen som man får i sig genom vatten och lokalproducerad föda skiljer sig åt mellan olika platser, beroende på vilka grundämnen bergrunden på platsen innehåller.

Det är onekligen en oändlig mängd information som finns lagrat i våra kroppar! Även i skelett som legat begravda i 700 år.

           

Efter avklarad presskonferens kunde (äntligen) det riktiga arbetet börja. Efter en första uppsortering är det dags att dokumentera alla benen och utläsa allt det som osteologerna kan se med blotta ögat på dem; kön, ungefärlig ålder, tandstatus (på de som har tänder), skador och sjukdomar som lämnat spår på skeletten.

Dessutom ska olika undersökningar göras och prover tas som kan ge ytterligare information om kungligheternas liv, hälsa och inbördes släktrelationer.

Under torsdagen röntgades de ben som tillskrivits kung Magnus som har tydliga sjukliga förändringar. Vid gravöppningen 1915-16 ansågs förändringarna bero på någon form av cirkulationsproblem som i sin tur ledde till infektioner på ben och armar som angrep även skelettet. I Erikskrönikan står det omnämnt att kung Magnus led av "sot". Vad det motsvarar på modern svenska är svårt att veta, men förhoppningsvis kan den moderna läkarvetenskapen ge oss hjälp på traven. I modernast tänkbara datortomograf under ledning av överläkare Rolf Skuncke togs ca 30 000 bilder. Läkarnas tolkning av alla dessa bilder får vi vänta på ett tag till.

                                               
                                          Mia åker till Huddinge med benen

På fredagen hade Mia bokat tid för sina sju patienter på Osteporosmottagningen hos överläkare Ingrid Bergström. Medeltidens människor hade inte de problem med benskörhet som vi har idag. Det vet man eftersom man inom projektet Osteoporosis och osteoartrithis då och nu redan har undersökt ett stort antal medeltida skelett från Skara, Varnhem, Sigtuna och Gotland. Det gäller även för sex av de sju kungligheterna i "vår" grav. Jämfört med medelvärdet för jämnåriga nutidssvenskar har de mycket bra bentäthet, dvs mycket starka ben. Det beror sannolikt på att de har rört sig mycket och belastat sitt skelett samt vistats mer utomhus än vi gör idag.

En av kvinnorna, den som man har antagit är drottning Helvig, hade bentäthetsvärden som liknade de värden man hittar hos många nutida  kvinnor i samma ålder (ca 60-70 år). Hon led alltså av långt framskriden benskörhet. Det berodde antagligen på att hon redan som mycket ung, före puberteten, fått en defekt i höften som när hon blev äldre gjorde att det utvecklades en allvarlig artros (ledförslitning). Antagligen har hon haft ont och haltat och blivit alltmer stillasittande. Ju mindre hon belastade benen desto mer försvagades de och det är troligen anledningen till att hon skiljer sig från de andra vad gäller bentätheten.

                  
                   Sjuksköterskorna Ninni Qvist och Karin Björklund förbereder ett lårben 
                   för osteoporosmätning. Foto: Maria Vretemark

Varken till datortomografin eller bentäthetsmätningen togs hela skeletten med utan endast ett urval av ben, som man bedömde kunde ge svar på de aktuelle frågeställningarna.

I morgon mer om isotop- och DNA-provtagning!

Idag råder återigen lite spänd förväntan i kyrkan, den samlade världspressen är på ingång. Vi har bjudit in till presskonferens och ett 25-tal journalister och fotografer fyller de utplacerade sittplatserna tidigt på förmiddagen. Pk:n är förberedd med bildvisning och föredragning av Mia samt DNA-experterna. Det hela inleds av kultur- och fastighetsborgarråd i Stockholms stad Madeleine Sjöstedt som hälsar välkommen.

Pressmaterial är utlagt på Medeltidsmuseets pressida och för den som vill ha rörliga bilder har Svea Television satt samman ett specialinslag på ca 4 minuter.

 

Även idag finns gipsavgjutningarna på kranierna från Historiska museets osteologiska samling uppställda liksom skrinet som Magnus Ladulås låg i.

 

Fr v: Madeleine Sjöstedt, Anders Götherström, Solbritt Benneth i intervju, Magnus Ladulås skrin

 

 

Mia presenterar projektet, vilka analyser man ska göra och vilka personer man tror att det är i graven. Utav de sju individerna är det två manspersoner man inte riktigt vet vilka det är. Mia avslöjar också att det finns skelettdelar från en åttonde person, ett litet barn som dött vid 3-års ålder.

 

Pressen samlas vid gravtumban. Marie Klingspor och Calle Althoff berättar.

 

 

Efter presentationen är det fritt för enskilda intervjuer, se artiklarna i vår länksamling.

 

Eftermiddagens uppgift är att transportera utvalda skelettdelar till Huddinge sjukhus för röntgen och senare benskörshetsanalys. På kvällen är benen tillbaka i kyrkan igen och Mia låser porten för den här dagen.

 

 

 

 

Det sjuder av aktivitet i kyrkan. Inne i sakristian arbetar Mia tillsammans med ett par kollegor som kommit för att hjälpa till och bidra med sina spedifika expertkunskaper. Anna Kjellström från Stockholms universitet, Sabine Sten och Cecilie Hongslo-Vala från högskolan på Gotland ingår alla tre i det forskningsprojekt om benskörhet i medeltida skelettmaterial som även Mia arbetar med. Annas expertområde är paleopatologi, dvs sjukliga förändringar på benen. Sabine är projektledare för projektet Osteoporosis och osteoartrithis då och nu (mer om det projektet längre fram).

Än så länge pågår arbetet med att lägga upp de sju skeletten i ordning och sortera upp materialet från det åttonde skrinet. I det åttonde skrinet lades 1916 de mindre ben som man inte kunde koppla ihop med något av de sju kranierna. Vid den tiden intresserade man sig också mest för kranierna och de stora benen i kroppen.

Parallellt med detta arbete intervjuar teamet från Svea television olika experter på plats i kyrkan. Dels får de arbetande osteologerna avbryta sorterandet för att låta sig intervjuas, dels har andra experter bjudits in till kyrkan. Dagens gäst är Jan Svanberg, professor emeritus i konstvetenskap. Han har dessutom haft vänligheten att ta med sig avgjutningar av de två stiftarporträtt av Magnus och Valdemar som finns i Skara domkyrka.

Dessutom förbereder vi oss för att klockan på eftermiddagen ta emot en grupp speciellt inbjudna för att berätta om vårt projekt. I gruppen ingår bland andra kulturminister Lena Liljeroth, representanter för våra olika finansiärer, våra samarbetspartners inom Kungliga Hovstaterna, representanter för de olika instanser som varit inblandade i tillståndet och andra som på olika sätt bidragit till att göra detta möjligt. Mia ska under en knapp timme presentera projektet för dem och berätta om de olika analyser som ska göras.

                                          
Mia berättar                         Magnus skenben och                        Marie berättar om 
                                          gipsavgjutningarna visas                   stenarbetet

Vid visningen visar vi upp de gipsavgjutningar som gjordes 1915-16, som vi fått låna ur Historiska museets osteologiska samlingar, ett av de åtta skrinen, avgjutningen från Skara domkyrka och en liten filmsekvens från själva gravöpningen. Det blir en trevlig visning, och uppskattad att döma av gästernas miner och mängder frågor. I morgon är det presskonferens och sen kan äntligen själva analyserna börja. Mia börjar bli otålig och längtar efter att få börja arbeta på allvar. Och vi andra börjar också bli spända på nästa steg i processen. Resultaten från osteologernas arbete kan vi få ta del av efter hand. De helt färdiga DNA-resultaten kommer vi att få vänta minst ett år på.


/Frida

Sen var nästa fråga hur vi skulle ta oss ner. Efter en del dividerande om stegar och andra möjliga anordningar klättrade Mia resolut ner för att ta reda på hur tunga skrinen var så att vi skulle veta om det behövde få plats två eller fyra fötter där nere bland kopparskrinen.

De var inte alls så tunga som man kunde tro. Mia kunde utan problem lyfta upp dem och vi nådde att ta emot dem över tumbans kant. Ett efter ett kom de upp ur djupet och placerades på det förberedda bordet bredvid, i samma ordning som de stått nere i gravkammaren.

                                                         
             Mia lyfter upp skrinen...                                     ... och Lin och Frida tar emot.
                                                           
Det var lite svårare att komma upp än ner så vi fick sticka ner en stege till Mia när hon skulle upp igen. Därefter klättrade Calle, Slottsarkitekten, ner för att dokumentera själva gravkammaren och dess byggnadsdetaljer.

Locken på skrinen hade inte ärgat fast utan kunde lyftas av från vart och ett av kopparskrinen utan problem. Och där låg de; kranier och andra skelettdelar från Magnus Ladulås och hans familj och släktingar.

                                              
                  Mias första möte med Magnus     Kung Magnus Birgersson
                                                               (foto: Henrik Nordin Svea-tv)

Carl Magnus Fürst sorterade vid gravöppningen 1915-16 upp skelettdelarna så som han bedömde att de hörde ihop och de återbegravdes i de specialtillverkade kopparskrinen. Vissa av skeletten tillskrevs personer som man med stor sannolikhet kunde tro hade begravts i Kung Magnus grav. De två kvinnorna i graven antas vara Drottning Helvig och Rikissa (dotter till Magnus och Helvig och abedissa i Klara kloster i Stockholm). Den man i 20-års åldern som också finns i graven tror man är Magnus Birgersson d. y., en sonson till Magnus Ladulås som halshöggs på Helgeandsholmen år 1320 (I efterdyningarna av Nyköpings gästabud och brödrastriderna mellan Magnus Ladulås och Helvigs tre söner Birger, Erik och Valdemar. Men det är en helt annan historia som är för lång och komplicerad för att gå in på här).


         Kopparskrin med inskription från 1916: "... Konung Magnus Birgersson kallad Ladulås"

               

Utöver dessa fyra finns ytterligare tre män i graven. En av dem har Fürst föreslagit att det kan vara exkung Valdemar, kung Magnus bror. De två andra, yngre släktingar till Magnus och Valdemar. Förhoppningsvis kan DNA-resultaten ge oss mer information om hur personerna i graven inbördes är släkt med varandra.

/Frida

Det är inte utan att vi är lite nervösa när vi samlas i kyrkan denna gråmulna tisdagsmorgon. Marie och hennes medarbetare förbereder själva avrullningen av locket. Christian Arnet och hans team från Svea television ordnar med kameror och annat för att fånga detta, minst sagt, historiska ögonblick på bild och film. Tanken är att hela processen, från gravöppning till färdiga analysresultat, ska bli en tv-dokumentär. Vi andra irrar mest runt med lite svettiga handflator och hoppas på att det inte ska dyka upp något oförutsett när locket väl har rullats av.


Nervös väntan...       

I beskrivningen av återförslutandet 1916 står det bara att skrinen ställdes ner och locket lades på, så vi hoppas på fri passage ner. Men en järnbalk som förstärker golvet nämns också. Tänk om den sitter i vägen på nåt sätt. Och hur stort är hålet? Och tänk om där finns ett tegelgolv eller något annat kompakt, som inte nämns i beskrivningen. I så fall kommer det att krävas nya tillstånd och det hela blir försenat. Och tiden är begränsad. Den 15 maj öppnar Riddarholmskyrkan för allmänheten.

                                                                    
Locket rullar över på den specialbyggda ställningen.                                                                                                             


Marie, nöjd med sten-
konservatorernas insats 

Locket rullar förvånansvärt lätt på de vita rullarna som skjutits in under, över på den specialbyggda ställningen vid gravens "fotända" under överinseende av Marcel, stenhuggaren. Marie Klingspor och hennes medarbetare har gjort ett grundligt förberedelsearbete. De som står närmast lutar sig fram för att kika ner vi kan alla dra en lättnadens suck. Precis som vi hoppades är det öppet rakt ner under locket och där står de så prydligt: de åtta kopparskrinen som innehåller kvarlevorna av Magnus Ladulås och hans familj och släktningar. Vad kan de berätta för oss när de möter 2010-talets vetenskapliga metoder?

Första titten
  

 

               

 

 

Fortsättning följer...
/Frida