Magnus Ladulås gravöppningsblogg

I våra tänder lagras massor av information, därför är tänder och käkar intressant att analysera lite extra. Peter Lingström, professor i odontologi vid Sahlgrenska akademin som var i kyrkan den 28 april, har studerat tandstatus på hundratals anonyma individer från arkeologiska utgrävningar. Som exempel kan nämnas utgrävningar i Nordstan i Göteborg samt gravarna runt den medeltida kyrkan Sankt Per i Skara, som resulterade i boken "S:t Per i Skara - om liv och död i den medeltida staden". Vad som gör Ladulåsfallet extra intressant är att man vet vems tänder man studerar – både till namnet och deras historia, vilket samhällskikt de tillhörde med mera.

 

Det man tittar på är förekomsten av hål i tänderna – karies - slitage och bettavvikelser. Man letar också efter spår efter tandlossning och tittar  på hur käklederna ser ut. Tänderna kan även användas som hjälp vid åldersbestämning av en person.

Vad Peter Lingström så här långt kunnat avgöra är att Ladulåsfamiljens tänder inte var lika slitna som de från Skara eller Göteborg. Detta beror sannolikt på att Ladulås tillhörde toppskiktet i dåtidens samhälle och därmed hade finare, mer lättuggad mat. Det finns tecken på karies hos flera av individerna vilket tyder på att man hade tillgång till socker och andra naturligt sötade födoämnen som frukt och bär. Idag är socker billigt och är var mans tillgång, men på 1200-talet var det en lyxvara som bara de högre samhällsklasserna hade råd med. Förmodligen var det den växande handeln och utbytet med andra länder som hade ökat tillgången till sötsaker under 1200-talets senare hälft. Magnus Ladulås far Birger jarl hade kanske inte samma vanor vad gäller intag av socker,  han hade i all fall ingen karies och inte heller Magnus lillebror Erik, som dog ung och ligger i samma grav som Birger jarl i Varnhem.

Peter Lingström, professor i odontologi vid Sahlgrenska akademin tittar närmare på Ladulåsfamiljens tänder.

Förutom den kliniska undersökningen av alla tänderna gjordes också undersökning med röntgen. Rättsodontolog Irina Dawidson hade möjlighet att med en portabel utrustning röntga skallar och ett urval av tänderna på plats i Riddarholmskyrkans sakristia. Resultatet av denna undersökning ska Peter Lingström ta fram under hösten. Röntgen är också en hjälp i de fall det saknas tänder.  Det blir ett pusselarbete att lägga samman alla fakta.

Tyvärr saknas ju en del tänder och käkar, bland annat från Magnus Ladulås. Tänder kan ha lossnat redan under personernas levnad, men tänder har också lossnat och försvunnit i hanteringen när skeletten flyttats vid nya gravnedsättningar. Men att hela käkar försvunnit har man ingen riktigt bra förklaring till.

Från och med lördagen den 14 maj håller Riddarholmskyrkan öppet för allmänheten alla dagar 10-17 (t.o.m. 25 september). På fredagen städade vi undan våra sista saker och tog några sista bilder. Alla konservatorerna som arbetar med olika saker i kyrkan började också packa ihop.






I och med detta går vårt projekt in i en ny fas. Dels kommer de olika forskare som varit med och undersökt skeletten i graven och tagit olika prover från dem att jobba vidare med sina analyser, dels kommer en liten utställning i kyrkan att produceras av Slottets visningsavdelning och Stockholms medeltidsmuseum. Ett projekt av den här typen innehåller ju både forsknings- arbete och rapporter och publikt arbete som t. ex. utställningar, blogg, tv-program och böcker.

Framöver kommer olika delresultat från forskningsprocessen att presenteras här i bloggen men det kommer ju inte bli inlägg lika ofta som tidigare. På Medeltidsmuseets facebook-sida kommer vi att flagga för nya inlägg i bloggen: www.facebook.com/#!/pages/Stockholms-Medeltidsmuseum/154436471252769


Projektets närmaste framtid ser ut ungefär såhär:
- I slutet av maj kommer osteologerna från osteoporosprojektet (se inlägg 4 maj) och läkarna från Karolinska sjukhuset att ha ett gemensamt seminarium om resultaten från röntgen och osteoporosmätningen.

- Under sommaren 2011 kommer resultaten från C14- och isotopproverna. Genom C14-resultaten kan vi förhoppningsvis få reda på i vilken ordning skeletten i graven har lagts ner och under vilken tidsperiod graven har använts. Genom isotopanalysen får vi reda på vilken typ av kost de huvudsakligen har levt av och i vilket område de tillbringat de sista tio åren av sitt liv (se inlägg 15 april). Resultaten från dessa båda analyser kan hjälpa oss en bit på väg mot identifieringen av skeletten.

      
Osteoporosmätning och isotopanalys

- Under sommaren 2011 kommer det också att finnas en liten utställning i Riddarholmskyrkan om gravöppningen.

- Sammanställningen av resultaten från den osteologiska undersökningen pågår redan och en del grundfakta kommer att presenteras i mini-utställningen i kyrkan. En fullständig osteologisk rapport kan finnas tillgänglig till hösten 2011.

                 
Utställning i kyrkan och osteologiskt analysarbete

- Den 24 oktober 2011 kommer en dokumentär om gravöppningen producerad av Svea television att sändas i SVT:s Vetenskapens värld.

- Tidigast under senhösten 2011 kan de första DNA-resultaten komma (de fullständiga resultaten beräknas ta ca 2 år)

  
Film för TV och DNA-analys

- Under 2012 kommer en bok med artiklar som beskriver de olika delarna i projektet och de resultat som då finns tillgängliga.

Med detta inlägg ber jag också att få tacka för mig eftersom min tid i projektet nu går mot sitt slut. Fortsättningsvis kommer Lin Annerbäck sköta bloggen från Medeltidsmuseets sida tillsammans med Anja Praesto från Västarvet (som tidigare).

Tack!
/Frida

 

 

På tisdag förmiddag täpper Solveig och Julia slutgiltigt igen gravtumban genom att återställa den fog mellan tumban och locket som knackades bort i slutet på mars. Samtidigt rengör de och åtgärdar de lite slitage och småskador som uppstått under alla de år som kyrkan använts som gudstjänst- och museilokal. Bland annat lagar de kronan på helfigursporträttet på tumbans lock.

 
När de ändå är på plats i kyrkan har de fått några andra mindre uppdrag av slottsarkitekt Calle Althoff. Bland annat har terracotta-utsmyckningarna på sidorna av Karl Knutssons grav- monument en del saltutfällningar. Detta åtgärdas genom att cellstoff läggs över terracottaplattan. Denna blöts sedan med vanligt vatten som konservatorerna duttar dit med penslar. När cell- stoffet har torkat kan det lyftas bort som en hård "kaka" och tar förhoppningsvis med sig alla saltutfällningar. Annars får man göra om proceduren en gång till. Ren cellstoff som inte är uppblandat med andra material finns inte att få tag på i Sverige så den de använder är specialimporterad från Polen.

        
Solveig och Julia åtgärdar saltutfällningar på Karl Knutssons gravmonument

I och med att även konservatorerna har avslutat sitt arbete med återställandet av Magnus Ladulås gravmonument är den här fasen i projektet definitivt slut. Men nu vidtar nästa, inte lika intensiva, men nog så spännande fas - forskningsfasen. I nästa inlägg kommer det lite mer information om projektets (och den här bloggens) framtid.


  
Vila i frid Magnus, nu med lagad krona.

  
Hej så länge!
(i skyliften på bilden till höger står en annan konservator som kontrollerar putsen i kyrkans tak men det har ingenting med vårt projekt att göra)

På måndag morgon är Marcel, Solveig, Marie och Julia från Stenkonservatorn tillbaka i kyrkan. Under helgen hade locket till gravtumban legat förankrat i sin ställning och säkrat med kilar i framkanten. Nu är det dags att få domkrafterna på plats igen och lyfta locket en aning för att kunna ta bort rullarna för att sen åter sänka ner det.


Solveig, Daniel, Julia och Marcel i samspråk kring en kil. Fredagen den 6 maj

Vi från Medeltidsmuseet, som har kommit för att hämta lite bord och lampor från det provisoriska forskarrummet i sakristian, stannar och beundrar det välkoordinerade arbetet en stund. När det är dags att slutgiltigt sänka ner locket blir jag tillkallad för att sköta veven på domkraften i samma hörn som när vi lyfte locket (se inlägget 5 april: Locket lyfter). Vid närmare eftertanke är domkrafterna i de andra tre hörnen också bemannade med samma personer på samma platser som när vi lyfte. Anar jag en gnutta vidskeplighet här kanske?

    
Julia, Solveig och Marcel sätter domkrafterna på plats igen
(foto: Marie Klingspor)

Långsamt sänker vi locket under Marcel ledning och Maries vakande blick (och filmkamera). Om det beror på vidskepelsen eller inte, men locket sänker sig i alla fall som det ska och landar mjukt på sin plats. Tumban är försluten. Efteråt berättar stenhuggaren Marcel att han har haft mardrömmar om att locket sprack. Det var det ingen av oss andra som hade oroat oss för. Vi har känt oss helt trygga med stenfolkets professionella arbete med marmortumban under hela arbetsperioden.


Guldbågarna i kyrkans tak sedda nerifrån graven - en vy som inte kommer att bli möjlig på ett tag nu.

Idag är sista dagen i kyrkan. Allting är iordningställt, sakristian är tömd och det är bara det sista skrinet som placeras i tumban samtidigt som Svea television filmar det hela. En enkel men finstämd ceremoni genomförs för att på så vis tacka för att vi 2000-talsmänniskor fått ta upp och undersöka de nio personerna från en annan tid.

 

Som förrättare av ceremonin har officianter från såväl Svenska kyrkan som den Katolska kyrkan bjudits in. Även landshövdingen i Stockholm är närvarande. En sångerska framför två medeltida stycken och det lyses gravfrid över graven. Stenkonservatorerna rullar sakta men säkert över det tunga locket över gravtumban. Det känns lite högtidligt och som om vi som är där delar ett historiskt ögonblick.

 

Nu är graven stängd. Nästa vecka görs det sista murarbetet och kyrkan ska förberedas för att öppna för turistsäsongen.

 

Magnus Ladulås grav återförsluts med en enkel men finstämd ceremoni.

 (från vänster: domkyrkokaplan Kristina Ljunggren, sångerska Elisabeth Ljunggren Kurbany, domprost Åke Bonnier, överhovpredikant Lars-Göran Lönnermark, biskop Anders Arborelius, pastor Erland Ros)

 

Bilder från vänster: Lars-Göran Lönnermark vid gravtumban. Åke Bonnier och Per Unckel kikar ned i graven. Lars-Göran Lönnermark, Kristina Ljunggren, Åke Bonnier och Anders Arborelius samråder innan ceremonin. När stenhällen skjutits på inspekteras det hela av stenexperterna.

 

 

Förrättare vid återförslutningsceremonin: Domkyrkokaplan Kristina Ljunggren, Domprost Åke Bonnier, Per Unckel, Stockholms läns landshövding, Överhovpredikant Lars-Göran Lönnermark och Anders Arborelius, Biskop i Stockholms katolska stift.

 

Idag 5 maj tar vi adjö av Magnus och hans familjemedlemmar. Skelettdelarna är återplacerade i sina skrin och en andäktig atmosfär som infinner sig när locken läggs på för gott. Ja, i alla fall så långt vi kan avgöra i vår generation. Nu dröjer den ett okänt antal år innan kvarlevorna åter ser dagsljus. För så är det sannolikt. Om hundra, kanske femtio år har tekniken kommit så pass långt att man kan utläsa än mer av de medeltida benen och graven kanske öppnas igen. Vi har tagit och sparat material från varje skelett som vi idag bedömer ska räcka för framtida forskning utan att behöva öppna graven, men ingen kan veta vilka metoder som framtida forskare har tillgång till.

Vi är ett fåtal personer denna dag som tömmer sakristian på kopparskrinen och bär fram dem en och en till gravtumban. En märklig blandning av känslor infinner sig, vi är både tagna och uppsluppna på samma gång.  Mia klättrar ned i gravtumban och vi andra lyfter sakta och systematiskt fram varje skrin som placeras på samma sätt som de stått på tidigare. När alla är på plats lämnar vi graven, locket dras inte på förrän i morgon. Då är det en ceremoni planerad för att mera officiellt avsluta denna del av forskningsfasen.

 

Som nämnts i tidigare inlägg kommer benen från Magnus Ladulås grav i Riddarholmskyrkan att ingå i ett forskningsprojekt om benskörhet. Osteoporosis och osteoartritis då och nu heter projektet som sedan 2009 drivs av avdelningen för osteologi och arkeologi vid Högskolan på Gotland och finansieras av KK-stiftelsen. Projektet innebär bland annat ett samarbete mellan osteologer och läkare. Projektets mål är att högskolan ska finna samarbete med andra myndigheter och med näringslivet.*

 
Mia tillsammans med Sabine Sten från Högskolan på Gotland, projektledare för osteoporos-projektet. Här utanför sakristian i Riddarholmskyrkan

Benskörhet, eller osteoporos som det heter på läkarspråk, är ett stort och växande problem i Skandinavien. Många äldre drabbas av t ex lårbensbrott som både vållar stort lidande för de drabbade och innebär stora kostnader för samhället. Mätningar visar dessutom att benskörheten går allt längre ner i åldrarna. Detta är naturligtvis oroande och man vill gärna ta reda på vilka faktorer som ligger bakom denna negativa förändring. Man vet att bentätheten (hög bentäthet = starka ben, låg bentäthet = benskörhet) är beroende av både arv och miljö och det är bland miljöfaktorerna som man kan söka anledningen till förändringen. Benens hälsa påverkas, precis som resten av vår kropp, av vad vi äter, hur vi rör oss och vilken miljö vi vistas i. Även kroppens olika hormoner påverkar bentätheten, vilken är en anledning till att kvinnor drabbbas av benskörhet efter klimakteriet, när östrogennivåerna i kroppen går ner.
 
 
Osteoporosmätning...       ... och resultat    

Projektet Osteoporosis och osteoartritis då och nu är ett led i sökandet efter orsakerna till den ökande benskörheten hos befolkningen. Inom projektet har man under två år röntgat ledförändringar och gjort osteoporosmätningar på 300 arkeologiska individer från medeltida Gotland, Sigtuna, Skara och Varnhem (och på "våra" ben från Riddarholmskyrkan, se Torsdag- fredag 14-15 april). Resultaten skall jämföras med dagens patienter där stor medicinsk erfarenhet och kunskap finns dokumenterad inom sjukvården. Generellt kan man säga att den tidens människor inte hade de problem med benskörhet som många har idag. Och detta gäller även när man jämför dem med nutida människor i samma ålder. Många människor under medeltiden nådde ju inte så hög ålder.

                 
              
                          Starka medeltida ben

Även  isotopundersökning utförs på alla individerna. Isotopundersökningarna ger svar på vad födan har bestått av de sista 10 åren under en människas levnad (se Fredag 15 april).

Anledningarna till att medeltidens människor hade starkare skelett än vi tros vara att de hade en annan kost, bland annat föreskrev kyrkans regler ca 180 fastedagar om året, vilket innebar en stor andel fisk i kosten. De flesta av dåtidens människor använde också sin kropp på ett annat sätt än vi gör idag. Många av den tidens tunga arbetsuppgifter har idag tagits över av maskiner. På resor som vi idag gör med bil, tåg eller tunnelbana var man på den tiden hänvisad till hästryggen eller att gå till fots. Dessutom kan man räkna med att medeltidens människor tillbringade betydligt mer tid ute i dagsljuset än vi gör idag. Solljuset är nödvändigt för att kroppen ska kunna bilda det för skelettet viktiga D-vitaminet. Och på våra solfattiga breddgrader får vi lätt för lite av den varan. Läs mer: http://www.who.int/uv/faq/uvhealtfac/en/index1.html

Alltså: lämna datorn en stund och gå ut och studsa i solskenet! (om du ser nåt)

*I projektet finns samarbetspartners vid Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet och Arkeologiska forskningslaboratoriet Stockholms universitet, Västergötlands museum, Gotlands Museum, Osteoporoscentrum och röntgenkliniken Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, avdelningen för geriatrik Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, ortoped- och röntgenklinikerna Visby lasarett, privatpraktiserande läkare i Visby, Ålands centralsjukhus och Svea Television.