Magnus Ladulås gravöppningsblogg

I över fyra år har en outforskad gravkammare legat blottad i koret i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Endast tillfälligt övertäckt av träskivor i väntan på beslut om att göra undersökningar. Det finns nämligen starka skäl att tro att här under golvet finns kvarlevorna efter Kung Magnus Ladulås och hans barnbarn. Ett forskningsäventyr som inleddes 2008 får nu efter tio års undersökningar och lång väntan på beslut, sitt abrupta slut. Det blir ingen mera forskning. Hemligheten med gravkammaren förblir olöst. Innan årets slut ska stengolvet läggas tillbaka. Så har ansvariga bestämt.

Här berättar vi om bakgrunden till projekt Magnus Ladulås och den snåriga väg som lett fram till att gåtan om en av medeltidens mäktigaste familjer nu går i graven.

Våren 2011 öppnades en av de två gigantiska gravtumbor som dominerar koret i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Ett forskarteam hade äntligen fått tillstånd på en ansökan från 2008. Syftet var att göra nya analyser på kvarlevorna efter Magnus Birgersson, mera känd som Magnus Ladulås, kung i Sverige från 1275 fram till sin död 1290.

    

Under forskarinsatsen kunde man lyfta fram åtta utsökta kopparskrin, några med inskriptioner av kungligheters namn; Magnus Ladulås, Drottning Helvig (Magnus Ladulås hustru), Magnus Birgersson m fl. Skrinen är inte medeltida, de är från 1915 då kvarlevorna hittades och undersöktes första gången. I sju av skrinen låg vardera en individ, det åttonde skrinet innehöll diverse benbitar som inte kunde härledas till någon av de övriga.

Nu var frågan; Vad skulle skeletten kunna berätta för oss med 2000-talets vetenskapliga metoder? Längd, kön, ungefärlig ålder, sjukdomar och förslitningsskador tar osteologin hand om. Isotopanalys berättar om individens konsumtion, rättsmedicin fastställer dödsorsak etc. Sammanlagt använder man ett tiotal olika analysverktyg. Men mest förväntan skapar DNA-analysen, den metod som idag säkrast kan fastställa en individs släktskap med andra.

Efter en spännande väntan på resultaten från kol14-dateringarna får dock forskarteamet en smärre chock. Skeletten är inte från 1200-talet – de är från 1400- och tidigt 1500-tal! De ben man mätt upp, bedömt och analyserat kan inte vara från Magnus Ladulås eller hans närmaste.

Arkeologerna som 1915 undersökt och skrinlagt skeletten, hade bara skriftliga källor att utgå ifrån när de gjorde sin bedömning och trodde sig ha hittat Magnus Ladulås med familj. Med dagens moderna metoder kunde man istället fastställa att gravkammaren och de gravlagda är från 1400-talet. Vilka är de sju personer man undersökt och var är Magnus Ladulås?

Forskarteamet riktade då sitt intresse åt den andra gravtumban i koret – där finns en annan kung, Karl Knutsson Bonde, som var svensk kung i omgångar mellan 1448 och fram till sin död 1470. Den undersöktes också 1915 och utöver kvarlevorna av kungen hittades ytterligare tre skelett som då aldrig undersöktes. Kunde dessa tre skelett vara personer från 1200-talet?

Våren 2012 ges teamet tillstånd att fortsätta undersökningarna och den andra graven öppnas. Även här är skeletten nedlagda i kopparskrin från 1916. I ett av skrinen ligger mycket riktigt ett skelett som bedöms vara Kung Karl Knutsson Bondes. Och i övriga skrin ligger de tre skelett som aldrig undersöktes 1916.

När analysresultaten kommer upprepar sig dock historien. Även dessa anonyma individer är från 1400-talet! Alltså ingen Magnus Ladulås den här gången heller.

Men nere i Karl Knutssons Bondes grav har forskarteamet gjort en annan värdefull upptäckt; en murad vägg som visar sig vara baksidan på ännu en gravkammare! Mellan de båda gravtumborna kan således en hittills oupptäckt grav finnas. En centralt placerad gravkammare som senare hamnat under och emellan de båda tumborna när de byggdes på 1570-talet. Den här placeringen är den allra finaste gravplatsen i en kyrka, mitt framför altaret, i koret. Den plats som viks för de allra mest betydelsefulla såsom en donator, en grundare, en kunglighet.

Det är nu ett tvisteliknande äventyr inleds mellan de beslutsgivande instanserna som till slut leder till att forskningen så att säga går i graven.

Tillstånd ges 2014 till att ta bort kalkstensgolvet mellan gravtumborna och gräva sig ned en liten bit till den medeltida golvnivån, men inte längre. Det man ser i den påföljande undersökningen stärker teorin att det rör sig om en outforskad gravkammare i tegel. Stickprov visar att det är 60 cm ned till ett fast golv. Självklart vill man fortsätta längre ned och gör därmed en ny ansökan. Men där tar det stopp.

Medan forskarteamet väntar på beslut går ansökningar, yttranden och beslut fram och tillbaka mellan Riksantikvarieämbetet, Rikshovmarskalkämbetet och Länsstyrelsen.

Det visar sig att man är oenig om vilken lag man ska hänvisa till, om undersökningarna ska fortsätta. Vilket lagrum ska man luta sig mot för att få ta sig ner under den medeltida golvnivån? Under åren 2014 och 2015 pågår en ren rättsutredning.

Är gravkammaren under tumborna att betrakta som en fast fornlämning? Det är praxis att se gravar under kyrkor som fornlämningar menar Riksantikvarieämbetet. Det är i sådana fall Länsstyrelsen som ska fatta beslut. Men Riksmarskalksämbetet – Hovets förlängda arm –  menar att det inte är en fornlämning. Istället hänvisar man till att man som innehavare av den enskilda begravningsplats som finns inne i kyrkan, inte vill driva frågan vidare och därmed är spiken satt i kistan för fortsatt forskning. Länsstyrelsen å sin sida avslår ansökan med hänvisning till att det inte är klarlagt vem som har rätt att fatta beslut i frågan. Moment 22 således!

Forskarna överklagade Länsstyrelsens beslut hos Förvaltningsrätten men fick avslag.

Det var så vitt man kan förstå inte bristande intresse för forskningsinsatserna som lett till avslag. Vad var det då som gick snett? Finns något bakomliggande som vi vanliga inte kan se eller förstå?

Varför är då detta viktigt?

Projektet har stort värde både ur vetenskaplig och ur allmän synvinkel. Man kan få svar på var Magnus Ladulås är begravd, man ökar kunskapen om Franciskanerklostrets historia – det kloster som Magnus Ladulås grundade och det som sedan blev Riddaholmskyrkan, man får reda på hur kyrkan och koret har använts genom århundradena och sist men inte minst får man fram fakta om de personer som begravts i koret. Släktskap, hälsotillstånd, dödsorsak, levnadsvillkor och mycket mer. Det låter oss för en stund blicka in i en medeltida maktsfär.

Det finns också ett ypperligt tillfälle att testa Erikskrönikans sanningshalt. Där finns nämligen ganska noggranna beskrivningar av Magnus Ladulås och hans barnbarns begravningar.

Att vara så nära sitt mål, så nära att få svar på hemligheten bakom den outforskade gravkammaren, så nära att få veta mer om en av medeltidens mest inflytelserika regenter, men inte få gå vidare är förstås frustrerande. Där, bara några decimeter av sand ned under golvytan ligger svaren. Men nu måste grävningsschaktet återställas, stengolvet läggas tillbaka, efter att ha legat åt sidan i över fyra år. Frågorna som forskarna väckt får inte sin lösning i vår tid.

Konsekvensen blir förstås inte bara besvikelse hos forskarna utan också hos de som finansierat undersökningen och inte minst hos en stor intresserad allmänhet. Fortsatt forskning hade kunnat sprida många positiva ringar kring alla inblandade; forskarna, stiftelserna, fonderna och Kungahuset såsom i fallet med Richard III i England. 

Men givetvis har projektet ändå lett forskarna en bit vidare. Man har kunnat ompröva de gamla resultaten, kunnat fastställa en rad nya fakta, man har utvärderat tumbornas byggkonstruktion etc. I en framtid med andra beslutsfattare och andra premisser finns kanske nya möjligheter till undersökningar. Det som nu har skapats är bättre förutsättningar för ett framtida forskarteam att ta vid i sökandet efter en av våra mest berömda medeltida kungar.

 --------

Fotnot 1: Gravtumba är ett sarkofagliknande stenmonument som sätts över en grav. I Riddarholmskyrkan kom gravtumborna till på initiativ av Kung Johan III på 1570-talet.  

Fotnot 2: Magnus Ladulås hade ett starkt kyrkligt engagemang. Han gav stöd till flera kloster- och kyrkobyggen. Bland annat gynnade han Franciskanerna som byggde ett kloster på Kidesholmen som senare blev Riddarholmen. Han valde också sin gravplats i detta konvent, idag ombyggt till Riddarholmskyrkan. 

Fakta:

Magnus Ladulåsprojektet är en fortsättning på undersökningen av Birger jarl och hans grav i Varnhem våren 2002. Projektet är ett samarbete mellan Stockholms stadsmuseum genom Lin Annerbäck (samordnare), Västergötlands museum genom fil dr. Maria Vretemark (vetenskapligt ansvarig), Rättsmedicinalverkets avd för rättsgenetik i Linköping, Uppsala universitet, Stockholms universitet, Göteborgs universitet, Högskolan på Gotland, Stenkonservatorn SKANSKA och Svea television som dokumenterat projektet via film.

Tillstånd har utfärdats av Riksmarskalksämbetet, Riksantikvarieämbetet och Statens fastighetsverk.

Riddarholmskyrkan är en kunglig gravkyrka, det är därför som Riksmarskalksämbetet har ansvar för Riddarholmskyrkans verksamhet och lösa egendom.

Projektet har finansierats genom medel från Berit Wallenbergs stiftelse, Torsten Söderbergs fond, Kungliga Vitterhetsakademien, Västergötlands fornminnesförening, Samfundet S:t Erik och Stiftelsen Grevillis fond.

Projektet spänner över tiden 2008, då ansökan om den första gravöppningen gjordes, till 2018 då slutgiltigt beslut gavs om återställning och igenläggning av det öppna schaktet. November 2018 sker återställande av utrymmet och 2019 utkommer en rapport med dokumentation över projektets olika faser.

Bloggen har skrivits av Praesto Pratum/Anja Praesto och Frida Lindfors.  

Dags att ta farväl av tumbor och gravkammare. 

 

Nu stänger Mia Vretemark porten till Riddarholmskyrkan. 

 

 

-

Projekt Magnus Ladulås kommer att skicka in en tillståndsansökan för fortsatta undersökningar i Riddarholmskyrkan.

Under mars har projektet genomfört en mindre sonderingsundersökning mellan de två gravtumborna i kyrkans kor. En gravkammare har hittats. Detta utrymme är inte tidigare undersökt. Måttet på kammaren är 2x0,8 meter.

För att få fortsätta undersökningarna måste ett nytt tillstånd inhämtas från
Riksmarskalksämbetet, Statens fastighetsverk, Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet.

På morgonen har vi många nyckelpersoner inom projektet på besök i kyrkan. När vi sen kommer igång med grävningsarbetet gör vi snabbt en upptäckt som innebär ett genombrott; ett hörn åt sydöst. Detta betyder att vi ser en gavel och därmed ytterligare en detalj som tyder på att detta verkligen är ett gravrum.

Den öst-västgående muren är ju tidigare upptäckt, först 1915 av Martin Ohlsson och nu också undersökt i det här projektet. Men dagens upptäckta mur är tidigare helt okänd och vi är de första som kan undersöka den. Men längre än så här kommer vi inte nu. Vårt mål att ta oss ned till den medeltida golvnivån är uppfyllt. Vårt mål att också ha tillräckligt starka indicier på att detta är ett gravrum och därmed argument för fortsatt grävning är också uppfyllt. Nu återstår möten med berörda parter och ett arbete med ansökan till Länsstyrelsen.

Vi rundar av grävpasset med att rensa bort en del grus och sten för att göra det tydligt för projektets parter som kommer på fredag. Gropen är djup nu och Maria får huka långt ner för att få upp grusmassorna.

Daniel Kwiatkowski gör ett besök i kyrkan för att analysera möjligheterna till förstärkning av underredet till Magnus Ladulås gravtumba. Om vi får möjlighet att forska vidare innebär det att vi måste gräva en bit under gravtumban, kanske 30-40 cm. För att vara säkra på att den tunga tumban inte ruckas skissar Daniel på en förankringsanordning.

Christian från Svea-TV kommer och gör ett inslag om den nyupptäckta murdelen.

Grävningarna är klara så här långt. Sabine och Cecilie har sorterat fynden, Anja har fotograferat dem. Allt ligger i prydliga plastpåsar. Christian har filmat. Alla har fotograferat, Anja skriver dagbok. Återstoden av denna forskningsvecka är vigd åt förankringsmöten med projektets parter och att formulera ansökan.

Medan mörkret sänker sig över Riddarholmen börjar Maria, Lin och Solbritt jobba med formuleringarna till den.

Återstoden av denna forskningsvecka är vigd åt förankringsmöten med berörda parter och att formulera ansökan.

Efter ett par veckors uppehåll genomför vi en kompletteringsgrävning. Det är Riksantikvarieämbetet som har begärt ytterligare information för att säkerställa att Magnus Ladulås tumba inte skadas om vi gräver oss in under den. Framför allt behöver vi ta reda på hur långt in under tumban som den nyupptäckta gravkammaren sträcker sig.

Det visar sig att gravkammaren totalt är 80 cm bred, vilket innebär att halva kammaren, alltså 40 cm sträcker sig in under Magnus Ladulås tumba. Eftersom tumban också vilar på gravkammarens gavelmurar känns konstruktionen stabil. Vi säkrar ändå upp tumban ytterligare genom att Leif lägger in en träbalk under tumbans långsida.

På kvällen den 18 mars är Maria, Lin och Solbritt inbjudna till en församlingsafton på Slottet där personal och Kungafamiljen får information om vad som händer i kyrkan. Det känns extra roligt att ha alldeles färsk information att ge om läget, för första gången utanför själva projektgruppen.

Svea-TV är här och gör intervjuer till kommande tv-visning och dokumentation.

Idag har vi förstärkning av doktorand Cecilie Hongslo Vala som särskilt studerar höftens geometri särskilt i förhållande till höftfraktur. Hon samlar in arkeologiska (skelett) och moderna (röntgenbilder) material för att studera utvecklingen av höftens geometri över 6000 år i Sverige. Hon vill se om det finns samband mellan geometri, benbrott och aktivitet. Studier har visat att personer som inte kan gå har en större övre lårbensvinkel (vinkel mellan lårbenskulan och skaftet) än personer som kan gå. Vi föds med en vinkel på ca 150 grader, men en normal vinkel hos en vuxen person ligger på ungefär 120-130 grader.

Vi har också Sabine Sten hos oss, som är professor i ostearkeologi vid Institutionen för arkeologi och antik historia Uppsala universitet Campus Gotland. Hon leder projektet Osteoporosis och osteoarthrithis, då och nu sedan 2009. Projektet handlar om medicinska undersökningar på arkeologiska skelettmaterial med inriktning på benskörhet (osteoporos) och ledförändringar (osteoartrit/artros).
- Vi har undersökt ungefär 400 individer från vikingatida/tidigmedeltida Kopparsvik på Gotland, medeltida Varnhem och Skara i Västergötland och Sigtuna i Uppland, berättar Sabine.
- I Riddarholmskyrkan har vi möjlighet att undersöka individerna medicinskt vid Karolinska universitetssjukhuset. När vi utför osteoporosmätning på individerna i Riddarholmskyrkan innebär det att vi studerar bendensiteten i skelettet.Genom att studera arkeologiska skelettmaterial kan vi få en uppfattning om hälsa hos tidigare befolkningar. I samarbete med läkare får vi också en djupare förståelse för hur individerna har mått och hur deras sjukdomar har begränsat deras dagliga liv.

Under dagen gräver vi oss ned ytterligare 30 cm. Den tegelmur vi letar efter dyker upp och blir allt tydigare under grävningens gång. Den uppvisar exakt det vi hoppats på och förväntat oss; en slät tegelmur som är murad från den sida vi nu gräver fram. Tesen om att den baksida som upptäcktes 2012 skulle vara en del av en central gravkammare tycks ha stärkts. 

Dagens fynd: bit av ett bröstben, liten bit av ett skallben, en spik, en svepningsnål,  en liten glaspärla, ett par mjölktänder med flera ben.  Dessutom en liten skärva av puts, sannolikt från taket i koret, med spår av bemålning, som innehåller en gnutta guld. Men det allra mest spännande: rester från en golvhäll i kalksten, kanske en gravhäll.  Man kan tydligt se att den är sliten efter mycket trampande. Detta kan vara en häll som funnits över den grav vi letar efter men det kan också vara vilken häll som helst som gått sönder och används som fyllnadsmaterial.

Maria blir också mycket förtjust när hon hittar en tegelsten, formtegel, med ett avtryck av en klöv! Innan teglet stelnat och bränts har det legat på tork på backen. Då har en get eller ett får sprungit över och lämnat ett märke av sin klöv. Medeltiden känns helt plötsligt mycket nära.

Under medeltiden hette Riddarholmen nämligen Kidaskär (kid är fornsvenska för killing) och ön användes som betesmarker. När fransicanerklostret och kyrkan byggdes (nuvarande Riddarholmskyrkan) fick ön namnet Gråmunkeholmen.

Muren är helt slät och visar att den är murad från denna sida. Detta betyder att det torde finnas eller ha funnits en liknande murad sida ca en meter norrut, dvs under Magnus Ladulås tumba. Dettaverkar således vara en centralt placerad grav som senare hamnat under och emellan de båda tumborna när de byggdes på 1570-talet. 

Dagen börjar med att vi sätter samman sållningsverktyget. Det finns placerat i tältet som sattes upp förra veckan för att skydda omgivningen från sand och damm. Leif Lindell från Stenkonservatorn har tillverkat en mycket effektiv ”arkeologgunga” som är en flyttbar platta som Maria kan huka på under grävprocessen utan att behöva knäa direkt i sandlagret.

Under dagen gräver vi bort ca 20 cm av det översta lagret. Plastbunkarna går skytteltrafik mellan Maria vid tumborna och Lin och Solbritt som står i tältet och sållar. Vi införskaffar vattensprutor och fläkt och kan på så vis få kontroll på grävdammet. Efter det översta skiktet blir sanden grövre och ett och annat fynd kommer i dagern.

Det som tas bort är fyllnadsmassor från 1570-talet då de båda gramtumborna byggdes. Man höjde då golvnivån ca en halvmeter. Fyllnadsmaterialet kan komma var som helst ifrån i kyrkan. En del småfynd görs från massorna, men det är svårt att veta i nuläget om fynden kommer från gravarna intill eller från någon annan plats.

Under eftermiddagens grävande framkommer murade tegelplattor intill Karl Knutssons grav. En spekulation är om det kan vara ovansidan på gravkammaren vi letar efter. 

Dagens fynd; Ett bryne, ryggkotor, en fingerled, en tand samt små bitar av fönsterglas och keramik. Det mest intressanta är en lårbenskula samt ett hälben och språngben som uppenbarligen hör samman. Lårbenskulan har inte vuxit fast på skaftet, det gör den först när individen är färdigvuxen. Man kan därför se att kulan suttit på en ung man, kanske i 20-årsåldern.

Framemot dagens slut avslöjar sig ett hålrum i mitten mellan tumborna.

Är det som vi tror och hoppas på är detta insidan i en central gravkammare.

-          Det som är intressant är att undersöka den medeltida muren som vi såg baksidan på när vi undersökte Karl Knutssons grav 2012. Muren vi upptäckte då skulle kunna vara en långsida på en central gravkammare, berättar Maria Vretemark.

 
Veckans uppgift är att studera muren från andra sidan (in- eller framsidan), gräva oss ned till nivån för det medeltida golvlagret och därefter bedöma om en fortsatt utgrävning ner till de orörda lagren kan ge de svar vi söker. För detta görs en ny ansökan hos Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet. 

  
Det mödosamma sållningsarbetet ger resultat; mjölktand, svepningsnål och en pärla. På bilden svepningsnålar samt Lin och Solbritt i tältet.

Projekt Magnus Ladulås har 2011 och 2012 genomfört öppningar av gravtumborna i Riddarholmskyrkans kor. Syftet har varit att få svar på var Magnus Ladulås är begravd, öka kunskapen om Franciskanerklostrets historia samt se hur koret har disponerats som gravplats under olika århundraden. Vid dessa undersökningar har konstaterats att samtliga gravläggningar i koret är från 1400-1500-tal och således kan inte Magnus Ladulås, som dog 1290, finnas bland de gravlagda.

Nu har projekt Magnus Ladulås fått tillstånd att påbörja en tredje fas i undersökningarna, nämligen att undersöka utrymmet mellan tumborna centralt i koret. Detta utrymme har sannolikt inte tidigare undersökts. Arbetet beräknas ske våren 2014.

Undersökningen görs med tillstånd av Riksmarskalksämbetet, Statens fastighetsverk, Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen.

 

 

Resultatet från röntgenfluorescensundersökningen av teglet i graven har kommit. Fil dr Anders Lindahl från Lunds universitet har gjort undersökningen. Den visar att teglet i den medeltida muren med största sannolikhet kommer från en och samma produktion. Det medeltida tegel som återanvänts på 1570-talet som fundament till tumban skiljer sig från teglet i muren. Dessa tegel är dock lika varandra till beståndsdelarna och kommer troligen från ytterligare en produktion. Det moderna teglet som utgör övriga tre väggar i gravkammaren skiljer sig helt från det medeltida teglet.

Anders tolkar det på följande vis:
”När man skulle bygga denna mur har man fått en sändning tegel från en och samma produktion. Förmodligen har den byggts ganska snabbt och man har inte hämtat tegelstenar från andra delar av kyrkobygget.”

Detta är spännande resultat som tillför information som kan knytas till våra tankar kring att ytterligare en gravkammare möjligen finns i koret.

Igår stängdes Karl Knutssons tumba igen efter några veckor med intensivt arbete. Det har varit en spännande tid med några överraskningar och med förhoppning om en spännande fortsättning i höst.

Solbritt Benneth, Lin Annerbäck och Cecilie Hongslo Vala sänker ner skrinen till den i graven väntande Maria Vretemark

Åternedläggningen och stängningen gjordes av oss inom projekt Magnus Ladulås, men igår närvarade också fyra präster, en sångerska samt landshövdingen. Vid en enkel men stämningsfull ceremoni lystes frid över tumban.

I projekt Magnus Ladulås tar nu arbetet vid med att processa alla analyser och skriva ny ansökan för att få jobba vidare i höst.

 
Officienterna fv: domkyrkokaplan Kristina Ljunggren, landshövding Chris Heister, överhovpredikant Lars-Göran Lönnermark, domprost Åke Bonnier, katolske biskopens general vikarie Pascal René och sångerskan Elisabeth Ljunggren Kurbany.


Projektet finansieras genom generösa bidrag från Berit Wallenbergs stiftelse, Torsten Söderbergs stiftelse, Kungliga vitterhets historie och antikvitets akademien, Västergötlands fornminnesförening, Samfundet S:t Erik och Stiftelsen Grevillis fond.



Daniel Kwiatkowski, chefskonservator, Lasse Stridh, Ställab, Jonas Sahlström, Ställab, Marcel Müller, stenhuggare, Lin Annerbäck, projektsamordnare, Solveig Marchner, stenkonservator, Maria Vretemark, vetenskapligt ansvarig och Leif Lindell, stenkonservator. Foto: Marie Klingspor Rotstein


Ett gott samarbete med Kungliga hovstaterna och Statens Fastighetsverk har också varit en förutsättning för projektets genomförande. Stenkonservatorn Skanska har utfört stenarbetena under ledning av Marie Klingspor Rotstein, Renovum AB och Ställab ställningsuthyrning AB gjorde ställningsarbetena. Antikvarisk kontrollant har varit slottsarkitekt Calle Althoff.

Riddarholmskyrkans kor med det intressanta utrymmet markerat 


För ett år sedan öppnades den grav i Riddarholmskyrkan som allt sedan utgrävningen åren 1915-17 ansetts vara Magnus Ladulås grav från 1200-talet. Moderna analysmetoder kunde dock visa att skeletten i denna grav var från 1400-talet, och alltså omöjligen kunde vara kvarlevorna efter Magnus Ladulås och hans familj. Som ett nästa led inom projekt Magnus Ladulås öppnades den 19 mars i år Karl Knutsson Bondes gravtumba i Riddarholmskyrkan.

Vi har nu under ett par veckors tid haft möjligheten att analysera skelettdelarna i Karl Knutssons grav och invänta provsvar och kan nu konstatera att inte heller något av dessa skelett kan vara kvarlevorna av Magnus Ladulås som dog 1290. Denna slutsats kan vi dra av två skäl:

1. De gravlagda, bortsett från Karl Knutsson, har dött vid för låg ålder, dvs ingen har uppnått en ålder av 50 år som kung Magnus gjorde.

2.  C-14 dateringarna visar att dessa skelett är från 1400-talet.

 
Karl Knutssons kvarlevor

Det råder dock inget tvivel om att kung Karl Knutsson är en av de individer som fått sin sista vila i graven. Han dog 1470 vid en ålder av 62 år.

Den medeltida muren i närbild

Det finns dock ytterligare en möjlighet att hitta kung Magnus kvarlevor. Redan när vi öppnade Karl Knutssons grav så såg vi att muren som begränsar utrymmet åt norr, den enda medeltida muren  i graven, såg mycket märklig ut. Vid närmare betraktande var det uppenbart att det vi såg var baksidan på en mur! Muren är således byggd från andra hållet som en del av en konstruktion, mitt i koret under den medeltida golvnivån. Detta är en verkligt spännande upptäckt som öppnar för nya tolkningar av hur koret använts som gravplats under klostrets äldsta tid, på slutet av 1200-talet.

Muren 1916


På planskissen ser man att det finns ett utrymme mellan den gravkammare vi undersökte förra året och den gravkammare vi har undersökt i år. Detta mellanrum är lagom stort för att rymma ytterligare en grav. Vi har studerat dokumentationen från de tidigare gravöppningarna 1915-17 för att se om man då gjorde någon undersökning av detta utrymme. Det gjorde man inte, dels för att man redan trodde sig ha hittat Magnus Ladulås grav, dels för att utrymmet är svåråtkomligt uppifrån pga tumbornas läge.

Stenmästare Marcel Müller borrar i en fog

Vi har med tillstånd från Riksantikvarieämbetet gjort en mindre undersökning av muren genom att ta loss en av tegelstenarna samt borrat ett litet hål i en fog. Genom denna lilla insats kan vi konstatera att muren är en tegelsten bred, dvs ca 30 cm, samt att utrymmet bakom är sandfyllt. Det arbete som gjordes på 1570-talet då tumborna byggdes verkar inte ha berört detta utrymme mer än ytligt.

Det betyder att det finns goda förutsättningar att en eventuell gravläggning skulle kunna finnas kvar intakt. Vi tror alltså att det finns en centralt placerad gravkammare från klostrets äldsta tid, mitt framför altaret. Det är det förnämsta läget en person kan begravas på. Denna gravkammare borde i så fall vara vigd åt klostrets stora stiftare och donator Magnus Ladulås.

 /Maria Vretemark och Lin Annerbäck