Grabben i graven bredvid förblir en olöst gåta

I över fyra år har en outforskad gravkammare legat blottad i koret i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Endast tillfälligt övertäckt av träskivor i väntan på beslut om att göra undersökningar. Det finns nämligen starka skäl att tro att här under golvet finns kvarlevorna efter Kung Magnus Ladulås och hans barnbarn. Ett forskningsäventyr som inleddes 2008 får nu efter tio års undersökningar och lång väntan på beslut, sitt abrupta slut. Det blir ingen mera forskning. Hemligheten med gravkammaren förblir olöst. Innan årets slut ska stengolvet läggas tillbaka. Så har ansvariga bestämt.

 

Här berättar vi om bakgrunden till projekt Magnus Ladulås och den snåriga väg som lett fram till att gåtan om en av medeltidens mäktigaste familjer nu går i graven.

 

Våren 2011 öppnades en av de två gigantiska gravtumbor som dominerar koret i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Ett forskarteam hade äntligen fått tillstånd på en ansökan från 2008. Syftet var att göra nya analyser på kvarlevorna efter Magnus Birgersson, mera känd som Magnus Ladulås, kung i Sverige från 1275 fram till sin död 1290.

 

    
Bild 1. Magnus Ladulås som han avbildats på "sin" gravtumba. Bild 2-4. Lin Annerbäck och Maria Vretemark dokumenterar fynden från schaktet mellan tumborna, bla en vacker glasskärva. 

 

Under forskarinsatsen kunde man lyfta fram åtta utsökta kopparskrin, några med inskriptioner av kungligheters namn; Magnus Ladulås, Drottning Helvig (Magnus Ladulås hustru), Magnus Birgersson m fl. Skrinen är inte medeltida, de är från 1915 då kvarlevorna hittades och undersöktes första gången. I sju av skrinen låg vardera en individ, det åttonde skrinet innehöll diverse benbitar som inte kunde härledas till någon av de övriga.

 

Nu var frågan; Vad skulle skeletten kunna berätta för oss med 2000-talets vetenskapliga metoder? Längd, kön, ungefärlig ålder, sjukdomar och förslitningsskador tar osteologin hand om. Isotopanalys berättar om individens konsumtion, rättsmedicin fastställer dödsorsak etc. Sammanlagt använder man ett tiotal olika analysverktyg. Men mest förväntan skapar DNA-analysen, den metod som idag säkrast kan fastställa en individs släktskap med andra.

 

 

 

Efter en spännande väntan på resultaten från kol14-dateringarna får dock forskarteamet en smärre chock. Skeletten är inte från 1200-talet – de är från 1400- och tidigt 1500-tal! De ben man mätt upp, bedömt och analyserat kan inte vara från Magnus Ladulås eller hans närmaste.

 

Arkeologerna som 1915 undersökt och skrinlagt skeletten, hade bara skriftliga källor att utgå ifrån när de gjorde sin bedömning och trodde sig ha hittat Magnus Ladulås med familj. Med dagens moderna metoder kunde man istället fastställa att gravkammaren och de gravlagda är från 1400-talet. Vilka är de sju personer man undersökt och var är Magnus Ladulås?

 

Forskarteamet riktade då sitt intresse åt den andra gravtumban i koret – där finns en annan kung, Karl Knutsson Bonde, som var svensk kung i omgångar mellan 1448 och fram till sin död 1470. Den undersöktes också 1915 och utöver kvarlevorna av kungen hittades ytterligare tre skelett som då aldrig undersöktes. Kunde dessa tre skelett vara personer från 1200-talet?

Våren 2012 ges teamet tillstånd att fortsätta undersökningarna och den andra graven öppnas. Även här är skeletten nedlagda i kopparskrin från 1916. I ett av skrinen ligger mycket riktigt ett skelett som bedöms vara Kung Karl Knutsson Bondes. Och i övriga skrin ligger de tre skelett som aldrig undersöktes 1916.

 

När analysresultaten kommer upprepar sig dock historien. Även dessa anonyma individer är från 1400-talet! Alltså ingen Magnus Ladulås den här gången heller.

 

Men nere i Karl Knutssons Bondes grav har forskarteamet gjort en annan värdefull upptäckt; en murad vägg som visar sig vara baksidan på ännu en gravkammare! Mellan de båda gravtumborna kan således en hittills oupptäckt grav finnas. En centralt placerad gravkammare som senare hamnat under och emellan de båda tumborna när de byggdes på 1570-talet. Den här placeringen är den allra finaste gravplatsen i en kyrka, mitt framför altaret, i koret. Den plats som viks för de allra mest betydelsefulla såsom en donator, en grundare, en kunglighet.

 

Det är nu ett tvisteliknande äventyr inleds mellan de beslutsgivande instanserna som till slut leder till att forskningen så att säga går i graven.

 

Tillstånd ges 2014 till att ta bort kalkstensgolvet mellan gravtumborna och gräva sig ned en liten bit till den medeltida golvnivån, men inte längre. Det man ser i den påföljande undersökningen stärker teorin att det rör sig om en outforskad gravkammare i tegel. Stickprov visar att det är 60 cm ned till ett fast golv. Självklart vill man fortsätta längre ned och gör därmed en ny ansökan. Men där tar det stopp.

 

Medan forskarteamet väntar på beslut går ansökningar, yttranden och beslut fram och tillbaka mellan Riksantikvarieämbetet, Rikshovmarskalkämbetet och Länsstyrelsen.

Det visar sig att man är oenig om vilken lag man ska hänvisa till, om undersökningarna ska fortsätta. Vilket lagrum ska man luta sig mot för att få ta sig ner under den medeltida golvnivån? Under åren 2014 och 2015 pågår en ren rättsutredning.

 

Är gravkammaren under tumborna att betrakta som en fast fornlämning? Det är praxis att se gravar under kyrkor som fornlämningar menar Riksantikvarieämbetet. Det är i sådana fall Länsstyrelsen som ska fatta beslut. Men Riksmarskalksämbetet – Hovets förlängda arm –  menar att det inte är en fornlämning. Istället hänvisar man till att man som innehavare av den enskilda begravningsplats som finns inne i kyrkan, inte vill driva frågan vidare och därmed är spiken satt i kistan för fortsatt forskning. Länsstyrelsen å sin sida avslår ansökan med hänvisning till att det inte är klarlagt vem som har rätt att fatta beslut i frågan. Moment 22 således!

 

Forskarna överklagade Länsstyrelsens beslut hos Förvaltningsrätten men fick avslag.

 

Det var så vitt man kan förstå inte bristande intresse för forskningsinsatserna som lett till avslag. Vad var det då som gick snett? Finns något bakomliggande som vi vanliga inte kan se eller förstå?

 

Varför är då detta viktigt?

Projektet har stort värde både ur vetenskaplig och ur allmän synvinkel. Man kan få svar på var Magnus Ladulås är begravd, man ökar kunskapen om Franciskanerklostrets historia – det kloster som Magnus Ladulås grundade och det som sedan blev Riddaholmskyrkan, man får reda på hur kyrkan och koret har använts genom århundradena och sist men inte minst får man fram fakta om de personer som begravts i koret. Släktskap, hälsotillstånd, dödsorsak, levnadsvillkor och mycket mer. Det låter oss för en stund blicka in i en medeltida maktsfär.

 

Det finns också ett ypperligt tillfälle att testa Erikskrönikans sanningshalt. Där finns nämligen ganska noggranna beskrivningar av Magnus Ladulås och hans barnbarns begravningar.

 

Att vara så nära sitt mål, så nära att få svar på hemligheten bakom den outforskade gravkammaren, så nära att få veta mer om en av medeltidens mest inflytelserika regenter, men inte få gå vidare är förstås frustrerande. Där, bara några decimeter av sand ned under golvytan ligger svaren. Men nu måste grävningsschaktet återställas, stengolvet läggas tillbaka, efter att ha legat åt sidan i över fyra år. Frågorna som forskarna väckt får inte sin lösning i vår tid.

 

Konsekvensen blir förstås inte bara besvikelse hos forskarna utan också hos de som finansierat undersökningen och inte minst hos en stor intresserad allmänhet. Fortsatt forskning hade kunnat sprida många positiva ringar kring alla inblandade; forskarna, stiftelserna, fonderna och Kungahuset såsom i fallet med Richard III i England. 

 

Men givetvis har projektet ändå lett forskarna en bit vidare. Man har kunnat ompröva de gamla resultaten, kunnat fastställa en rad nya fakta, man har utvärderat tumbornas byggkonstruktion etc. I en framtid med andra beslutsfattare och andra premisser finns kanske nya möjligheter till undersökningar. Det som nu har skapats är bättre förutsättningar för ett framtida forskarteam att ta vid i sökandet efter en av våra mest berömda medeltida kungar.

 

Gravkammarens östra ände, under Magnus Ladulås gravtumba. Det vi ser är den murade väggen i gravkammaren, ned till den medeltida golvnivån. Under sanden och gruset finns ytterligare 60 cm outforskat utrymme. 
 

 --------

 

 

Fotnot 1: Gravtumba är ett sarkofagliknande stenmonument som sätts över en grav. I Riddarholmskyrkan kom gravtumborna till på initiativ av Kung Johan III på 1570-talet.  

 

Fotnot 2: Magnus Ladulås hade ett starkt kyrkligt engagemang. Han gav stöd till flera kloster- och kyrkobyggen. Bland annat gynnade han Franciskanerna som byggde ett kloster på Kidesholmen som senare blev Riddarholmen. Han valde också sin gravplats i detta konvent, idag ombyggt till Riddarholmskyrkan. 

 

 

 

Fakta:

 

Magnus Ladulåsprojektet är en fortsättning på undersökningen av Birger jarl och hans grav i Varnhem våren 2002. Projektet är ett samarbete mellan Stockholms stadsmuseum genom Lin Annerbäck (samordnare), Västergötlands museum genom fil dr. Maria Vretemark (vetenskapligt ansvarig), Rättsmedicinalverkets avd för rättsgenetik i Linköping, Uppsala universitet, Stockholms universitet, Göteborgs universitet, Högskolan på Gotland, Stenkonservatorn SKANSKA och Svea television som dokumenterat projektet via film.

 

Tillstånd har utfärdats av Riksmarskalksämbetet, Riksantikvarieämbetet och Statens fastighetsverk.

 

Riddarholmskyrkan är en kunglig gravkyrka, det är därför som Riksmarskalksämbetet har ansvar för Riddarholmskyrkans verksamhet och lösa egendom.

 

Projektet har finansierats genom medel från Berit Wallenbergs stiftelse, Torsten Söderbergs fond, Kungliga Vitterhetsakademien, Västergötlands fornminnesförening, Samfundet S:t Erik och Stiftelsen Grevillis fond.

 

Projektet spänner över tiden 2008, då ansökan om den första gravöppningen gjordes, till 2018 då slutgiltigt beslut gavs om återställning och igenläggning av det öppna schaktet. November 2018 sker återställande av utrymmet och 2019 utkommer en rapport med dokumentation över projektets olika faser.

Bloggen har skrivits av Praesto Pratum/Anja Praesto och Frida Lindfors.  

 

 

Dags att ta farväl av tumbor och gravkammare. 
 
Nu stänger Mia Vretemark porten till Riddarholmskyrkan. 
 
 

 

-

 

 


Kommentarer
Postat av: Göran

Rent ut sagt. Ren jävla idioti.

2018-11-28 @ 07:27:35
Postat av: Carl

Bedrövligt att ni inte fick fortsätta

2018-12-01 @ 16:35:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0